Tilda

Ibland är jag aldrig nöjd. Ibland fylls jag av en känsla som närmast kan definieras som en hänsynslös rastlösthet, som att allt trots att det ser så rätt ut är helt fel. Ett emontionellt fängelse. Jag upplever att allt som är just nu bara är en tillfällighet, i väntan på det riktiga, det verkliga. Som att livet är på standby. Som att jag är utan att leva. Skitmärkligt.

Det finns minnen och erfarenheter som för mig symboliserar genuin lycka, välbehag och upprymdhet. Stunder då jag minns att jag tänkte att livet inte under några som helst omständigheter kan bli bättre. De stunderna använder jag som referensram, som ett slags jämförelse till hur jag har det nu. Och då kan det inte bli annat än halvbra.

Jag har kört fast och det irriterar mig.

På ett sätt kan man säga att jag är både julledig och ledig från julen. Nixon och jag tillbringar en vecka hemma i Småland hos mor med djur och även om det förvisso är jultid så är det själva julrelaterade firandet högst begränsat. Vi umgås utan julklappar, sparsamt med julmat och helt utan julmusik. Det är gött. Jag är egentligen väldigt förtjust i storfamiljsjulfirarkonceptet, men tills det blir nödvändigt att fira på det sättet så låter jag och min mor bli.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att inspektera kylskåp och skafferier. Jag konstarade belåtet att allt var välfyllt och jag firade detta med en skinkmacka. Det är väldigt lyxigt att vara i ett hem med fullt med mat. Samtidigt insåg jag att jag kommer att få kämpa rätt rejält om jag ska lyckas med min plan för årets sista vecka. Skam den som ger sig.

December månads betalning av räkningar är traumatisk, jag har verkligen dragit mig för att logga in på Internetbanken. Min ekonomi har alltid (typ) varit ordnad och kontrollerad och jag har haft både stenkoll och förmåga och förutsättningar att spara. Men att spara är inte så enkelt när jag 1) inte jobbar och 2) har köpt hund som 3) varit jättesjuk. Jag får uppriktig ångest av att se sifforna. Tiderna förändras, tydligen. Vår familj ska inte ha några juklappar i år (heller) och det är en väldigt passande överenskommelse. Precis som mitt beslut att banta lite. Jag har helt enkelt inga pengar.

För övrigt är det intressant med det här konceptet gåvo-julklappar, alltså att jag (person A) köper en sak till min mor (person B) som kommer person(er) C till del. Jag köper vaccin adresserat Afrika och ger ett gåvobrev till min mor. Min mors present är alltså att jag gett någon annan en present. Det är ju jättekonstigt! Inte fel, bara konstigt.

Nu på morgonen bestämde jag mig för att försöka med det smått omöjliga: jag ska gå ner några kilo under julen. Japp. Jag är så fruktansvärt less på mina "mammakilon": helt enkelt de 2-3 (kanske fler, jag väger mig sällan) kilon som jag dragit på mig i samband med att jag köpt valp. Bakom dessa kilon ligger raserade träningsrutiner, kraftigt minskad mängd vardagsmotion och mer mat på oregelbundna tider. Enkelt. Händer det som hänt så går man upp i vikt. Och nu är jag trött på att precis samtliga byxor sitter alldeles för tajt. Hade dessa extrakilon varit i form av muskler (eller något annat än fettmassa) hade allt varit frid & fröjd, men nu är fallet definitivt inte så.

Målet har jag inte formulerat i kilon. Min viktkurva de senaste 2 åren har pendlat från 47 kg till nuvarande 63 kg. Knappt okej. Jag skulle säga att 55 kg är en rimlig vikt för mina 165 cm. Och för alla mina jeans.

I våras läste jag en kursbok om motivationsarbete och bokens författare introducerade begreppet och fenomenet "Kontaktrebus". Mycket bra. Intellektuell porr. Mycket förenklat kan man säga att en kontaktrebus är ett väl dolt, ofta inte medvetet, försök till kontakt. Som terapeut ska man alltså identifiera och knäcka denna rebus för att nå fram till personen. Detta bör rimligen även gälla i vanlig, ickeprofessionell, samvaro med allehanda folk. Alla sysslar vi förmodligen och emellanåt med kontaktrebusar på ett eller annat sätt. Jag försöker att själv undvika att göra det.

Jag blir frustrerad över folk som kommunicerar i gåtor och dolda budskap. Frustrerad och nyfiken. Det är utmanande men besvärligt att försöka särskilja faktisk kommunikation från förväntat budskap och önskad mening. Jag kan ju knappast låta min egen världsbild råda över vad någon annan säger, men ibland är det oundvikligt att fyllas av känslan att en person säger bu men menar bä. Jag tröttnar ibland och accepterar helt enkelt situationen genom att helt sonika ogilla bu, istället för att lirka fram det egentliga bä.

Om man är trogen ICA-kund får man cred. Häromveckan bestod veckobrevsprenumeranterbjudandet (pust) av Pågens saffransgifflar och förra veckan kunde jag köpa två paket Feta-ost till priset av ett. Denna veckan får jag tydligen köpa pepparkaksdeg väldigt billigt. Det känns lite typiskt dock att jag inte är särskilt förtjust i varken pepparkaksdeg eller pepparkakor, men när det är så billigt så kan jag ju inte göra annat än utnyttja erbjudandet.

För en vecka sedan exakt åkte jag in till Blå Stjärnans djursjukhus med Nixon. Han hade ingen aptit, vägrade vatten, kräktes och hade ett dåligt allmäntillstånd. En trolig akut mag- och tarminflammation (för oss tvåbenta magsjuka) föranledde två dygns vård och observation på sjukhuset. Idag har han varit hemma i fem dagar och det har varit ett psykiskt helvete för mig. Han har inte blivit frisk, snarare tvärtom. Igår gav jag (efter tips av fina Heidi) Pro-Kolin+, ett preparat som har en massa bra beståndsdelar som hjälper till att återställa en upprörd matsmältningsapparat. Dessutom är min kyl full av risavkok och kokt fisk som får ersätta det tokdyra veterinärspecialfodret som inte gjorde ett skvatt nytta. Nu hoppas jag att krypet ska bli bra.

En sjuk valp försvårar möjligheterna till ett normal liv och att ha en sjuk valp som ska ha mat varannan timme och gå ut ungefär lika ofta försvårar ytterligare möjligheterna till att ha en normal tillvaro. Tänk att denna situation är verklighet för en person som är född med kronisk hyperaktivitet, som trivs när livet går i 180 km/h och som mår som allra bäst när så lite tid som möjligt spenderas i stillhet (hade jag kunnat springa när jag sov hade det varit perfekt). Samma person har dessutom ledighetsångest som bryter ut i samband med att åstadkommandet av produktiva aktiviteter minskar. Jag klättrar med andra ord på väggarna och är rastlös, psykiskt stressad, allmänt (lätt-)irriterad och tålamodslös på samma gång! Jag exploderar snart.

Förra veckan när jag lyssnade på Plånboken i P1 log jag förnöjsamt i slutet av programet. Idag fick jag anledning att påminnas av programmet när jag på ICA hade en kundkortskritiker framför mig i kassan. Hon ojade sig över alla kundkort hon hade i sin plånbok: "Åh, alla dessa förbannade kort som bara tar plats..". Jag tänkte: "Men hjärtat, släng dem om de stör dig så mycket!". Jag önskar det vore PK att fråga henne.

I programmet förra veckan behandlades fenomenet kund- och bonuskort, något som folk i allmänhet tycks ha en hel del spännande åsikter om. Och det får man ha. En kvinna från programmet ansåg att man blev "lurad till en massa rabatter" och att detta "är ett försäljningstrick såklart". Lurad? Lurad till något frivilligt? Jag kan köpa att det är ett försäljningstrick, men att personen som väljer att handla köttbullar på ICA istället för Coop bara för att personen har kundkort på det förstnämnda stället skulle vara lurad, det vill jag knappast hålla med om. Nu kanske damen i klippet bara uttryckte sig klumpigt (fast jag kunde ändå urskilja en viss skepticism gentemot kundkort hos henne), men givet att hon inte gjorde det: vad ligger bakom känslan av att känna sig lurad till att frivlligt handla på ett ställe där man innehar ett frivilligt bonuskort? Och för övrigt: föräljningstrick eller inte så är jag minst lika mycket vinnare som affären eftersom jag får bonus och rabatt.

Jag gillar mitt ICA-kort. Det ger mig massa rabatt, och bonus, tills den dagen jag inte väljer att handla där mer. Värre vore det om det vore monopol; om det bara fanns en butik att handla i och om den ägdes och drevs av staten.

Min i särklass största nyfikenhet här i livet handlar om folk och dess beteende. Nördigt eller inte, men så är det. Det är porr för mig att i olika miljöer och under olika omständigheter betrakta folk. I matkön, på mötesplatser, på restaurang, i baren, på buss- eller spårvagn, på hållplatser, i affärer, på gymet, under föreläsningar, på radio (Ring P1, Hallå P3, Karlavagnen) på möten, i fikarummet, under lunchen, på internet. På internet. Internet är en fullkomligt makalös plats för studier av människor och dess tankemönster. Internet i allmänhet och bloggar och forum i synnerhet. Jag läser ett femtiotal bloggar varje dag och framförallt bloggarnas eventuella kommentarsfält. Några webbläsarfönster är vidgda åt forum och då främst mamma-/barn-/föräldra-forum. Flashback i all ära, men mötesplatser för föräldrar och blivande sådana är vassare. Även djurrelaterade forum, hälso- och gym/kost/träningsdito ligger bland favoriter, men där går det inte alltid lika hett till som när småbarnsföräldrar (huvudsakligen kvinnor) ska berätta hur det ligger till.

Flera olika saker ligger bakom min böjelse (som jag förmodligen delar med massa andra).

En sak är nyfikenheten kring hela konceptet med internet som mötesplats (ja, somliga möts, andra kör väl mer sitt eget race). Jag tycker det är intressant eftersom man det är en ickefysisk mötesplats, en plats där man möts utan att man ser ansikten, känslor och reaktioner. Vi kan vara i stort sett anonyma och jag är övertygad om att detta påverkar inte bara att vi säger saker utan också vad vi säger och hur vi säger det. Många saker som IRL aldrig nånsin skulle blivit sagda, sägs i forum och i kommentarsfält.

En annan sak som intresserar mig är sättet folk uttrycker sig; hur det argumenteras och vilka drivkrafter som kan ligga bakom somligas till synes totala avsaknad av ödmjukhet inför sin egen okunskap, alternativt andras rätt att tycka annorlunda. Vad ligger bakom framtoningen att man sitter på sanningen och att alla andra är idioter (min tolkning, men ibland är det verkligen utan tvivel så det ligger till)? Vad står bakom behovet att hävda sig (något som i sig inte behöver vara alls negativt) och att framhålla sina åsikter och dess suveränitet? Har detta behovet alltid funnits (men i annorlunda former), eller har det förändrats på senare år?

En tredje sak som driver mig att ägna tid åt forum och bloggar är ämnena som diskuteras och häri må ligga ett mått av konkret faktatörst för de ämnen som intresserar mig i sak. Varför bloggar folk om en sak (varför bloggar jag om det jag bloggar om?), varför hetsar man i forum eller häcklar i kommentarsfälten? Jag tycker det är spännande att fundera kring vad som rör sig i folks tankar, vad som är viktigt och betydelsefullt för människor. Huvudbry för folk 2010 är antagligen inte samma som för 20-40 år sedan. Varför det är som är viktigt idag, viktigt, och vad kan det stå för?

Vad får jag ut av det här? Förutom att jag stillar en kunskapstörst samt upplever viss intellektuell stimulans så lär jag mig framförallt det finns gränslöst många olika världsbilder och att bakom varje världsbild finns en människa med tankar, känslor och upplevelser. "Det kan alltid vara på ett annat sätt (än mitt eget)", liksom. Det är viktigt att tänka på när man möter andra människor, oavsett om man delar deras åsikter eller inte.

För övrigt tänker jag inte att det är jobbigt att jag vill ha saker jag inte kan få, utan snarare att det är irriterande att jag inte kan få det jag vill ha.

Innan jag bestämde mig för att det var dags att skaffa Nixon tänkte jag väldigt mycket på om det verkligen skulle funka. Väldigt mycket. Jag var ömsom kritisk realist, ömsom drömmande optimist. Jag var inte helt utan tvivel, men tvivlade aldrig på att det skulle vara helt rätt. Jag är så obottnat lycklig över att magkänslan segrade över det det tvivlande förnuftet. Känsla är förnuft. Så måste det vara.

För övrigt är det konstaterat att det här med förväntningar är starka grejer. Förväntningar som fladdrar alltför långt ifrån vad som är rimligt i verkligheten kan göra massa onödig skada. Kosta onödig energi. Broms är det som gäller framöver.

Ibland kan väldigt små saker kännas rätt stora och bidra till glädje. Som till exempel när ens valp genom diverse olika kommunikationssätt börjar berätta att den behöver gå ut. Det är rent av fantastiskt! Gissningsvis är känslan jämförbar med den känslan föräldrar uppryms av när deras ungar börjar gå på potta/toalett. I övrigt är det allmänt häftigt att vara hundägare och livskompis. Anspråkslös och genuin kärlek. Värt.

I morse drabbades jag av ett infall av ordningsamhet och gick fram med stora utrensaryxan i min garderob. Jag har under en längre period varit rätt less på oordning och allmän ansamling av saker och kläder jag varken använder eller längre behöver. När man ska gallra bland kläder är det fördelaktigt att tidigt bestämma sig för att utöva tillfällig och strikt känslolöshet för annars är det stor risk att i princip allt till slut hänger kvar. Nu är min garderob två IKEA-kassar kläder tommare, men likväl fortfarande överfull. Och jag använder ungefär en femtedel av allt (före utresningen använde jag uppskattningsvis en tiondel). Och tycker emellanåt att jag behöver nya kläder. Dumheter! Det är gött att rensa ut. Borde kanske göra det på andra områden också?

För övrigt är det helt plötsligt vinter. November månad har gått rekordfort, en känsla som säkert har att göra med att jag under hela månaden varit upptagen med Nixon. Han är fin, min sambo.

Den frivilliga husarresten medför att jag spenderar rätt mycket tid på internet. Bloggar är en av många saker jag ägnar mig internettid åt, jag läser jag många och bloggandet som syssla fascinerar mig. Utan överdrift vill jag nog påstå att jag egentligen intresserar mig för folk i allmänhet och vad och varför folk sysslar med i synnerhet. Blogga är ju bara en av många saker människor ägnar sig åt. Idag snubblade jag över en blogg av en tjej som bloggar om det här. Hon blev gravid som 14-åring och mamma som 15-åring. Till och om tjejen ifråga vill jag bara säga grattis och lycka till med barnet och i övrigt är hon som person inte intressant. Det jag funderar kring är vilka konsekvenser man kan tänka sig se av att tjejer inte bara tar den här typen av beslut och livsval utan dessutom (och kanske framförallt) bloggar om det.

Till att börja med är ett rimligt antagandet att en betydande och avsevärd majoritet av dagens ungdomar och tonåringar dagligen och flitigt använder internet. Därutöver vill jag också ta för sant att många (av dessa) ungdomar läser, influeras  och påverkas av bloggar. Ett sista antagande jag använder mig av är att människor (ungdomar såväl som vuxna) har en mer eller mindre medveten drift och vilja att ha en identitet. Ett absolut sista antagande som jag kanske också bör lyfta är att jag är av åsikten att tjejer dels bör uppnå en viss fysisk och intellektuell mognad innan de är redo att bli mammor och dels att samtliga ungdomar förtjänar ett gängse ungdoms- och tonårsliv med allt vad detta nu kan tänkas innebära. I ett gängse tonårsliv ingår i min föreställnigsvärd inte att bli förälder. Det sista antagandet står definitivt inte emot det faktum att somliga tjejer blir fantastiska mödrar och individer i övrigt, även om de är unga föräldrar.

Förutsättningar för min reflektion är härmed tydliggjorda.

Vad händer då när ungdomar, som av naturen är vilsna och osäkra (undantag finns givetvis), surfar omkring och hittar en blogg om en väldigt ung kvinna som blivit gravid och valt att behålla barnet? En ung kvinna som valt att bli mamma. Och bloggar om hennes liv och beslut, om positivt och negativt och om hur fantastiskt härligt det ska bli. Det jag tror kan hända är att något som inte bör normaliseras blir betraktat som något inte helt otänkbart. Kanske till och med något bra? Detta något är att bli förälder, mamma, när man är (alldeles för) ung.

Somliga ungdomar som läser den här sortens livsbeskrivningar och bloggar står inte ut med sin identitetslöshet eller den identitetsförvirring som är så typisk och ser en väldigt lockande väg att styra in på: att bli mamma. Detta identitetsbygge är knappast förbehållet unga tjejer som läser bloggar om att bli ung mamma, utan är än mer vanligt (gissar jag) i gruppen unga vuxna. Där finns människor som av olika anledningar (framtidsosäkerhet, arbetslöshet, sysslolöshet, brist på studiebakgrund, psykisk ohälsa för att nämna några) känner sig platslösa i samhället och därmed intar föräldrarollen. En identitet. Det är förmodligen mer trivsamt att vara mamma än att vara arbetslös (därmed inte sagt att man inte har en genuin vilja att skaffa barn, för det tror jag majoriteten av alla föräldrar faktiskt har).

Sen finns det givetvis ungdomar som påverkas av bloggar om ungt föräldraskap på andra sätt. Kanske blir man avskräckt och blir en väldigt flitig preventivmedelsanvändare. Eller så har en tjej blivit oönskat gravid och hämtar input från internet (forum och bloggar) när det kommer till att besluta om abort eller behålla. Och påverkas. Antligen åt abort-beslut eller åt behålla-beslut. Och

Jag är en smula orolig för att bloggars inflytande och påverkansförmåha är överordnat vuxenvärldens. Med vuxenvärlden menar jag då främst föräldrar, skol- och sjukvårspersonal samt andra vuxna i ungdomars närhet. Det finns naturligtvis många exempel där bloggar kan vara stärkande och ett väldigt positivt inslag i ungdomarnas vardag förslagsvis i fråga om bloggar om funktionshinder, udda sjukdomar eller psykisk ohälsa. Andra sidan av myntet är när det spårar ut och inte är positivt. Och framförallt när det spårar ur och vuxenvärlden står maktlös.

Internet kan med det gränslösa utbudet av tillgången till privata berättelser, åsikter och livsstilar normalisera i oändlighet. Som liberal bör jag väl, kan man tycka, inte ha något emot detta för änniskor har ju en valfrihet att anamma, eller? Jo. Det har de flesta. Men det finns en grupp individer som av olika anledningar inte är riktigt färdiga med sitt gränssättande och inte är förmögna till utvecklat konsekvenstänkande och hälsosam riskbedömning: ungdomar. Ungdomar behöver vuxenvärlden.

Internet förändrar och vi med det.

Jag bjuder på en dröm värdig en fjortis född inatt under nattens promenad i youtubeträsket: jag vill vara Shakira. Jag vill se ut som hon, röra mig som hon och sjunga som hon. Så är det bara.

För övrigt är längtan bort från vintern brutal. I morse när jag vaknade fantiserade jag instinktivt om att slå upp ögonen och konstatera att jag är i ett strandhus i västindien, att jag känner värmen från morgonsolen, hör ljudet av havet och andas in doften av tropik. Att videon till låten Loca är filmad i Barcelona gör knappast saken bättre. Jag är uttråkad och behöver en ny utmaning.

Det märks att kylan är ovan eftersom det känns som att det är betydligt kallare än vad det faktiskt är. Med tiden kommer vi väl vänja oss, antingen psykiskt eller fysisk eller både och. Alternativet, att inte vänja sig, är ju bara energimässigt kostsamt. Så nu är det lager på lager och raggsockar som gäller under minst 3 månader framöver och samtidigt som mina spanska vänner upplyser mig om att senhösten är ovanligt varm och solig nere på Teneriffa så överväger jag att investera i ett par "ordentliga" vinterkängor.